Krampaktig buy 'n' hold

Handen på hjärtat så beror min buy ’n’ hold-strategi delvis på att jag är usel på att veta när jag ska sälja aktier. Vid flera tillfällen har jag bitit mig fast i innehav under år av utförslöpa, utan att förstå att jag borde kliva av. Ibland pratas det om psykologiska effekter att inte vilja realisera sina förluster, men tror att jag skulle kunna komma över den nesan om jag bara insåg att kursnedgången kommer att fortsätta. Problemet är att jag tycker att problemen är redan inprisade och därför tycker att vändningen borde komma. Det är trots allt mindre risk i bolag där problemen redan är kända än där de lurar som bränningar i skärgården.

En sund säljstrategi skulle kunna avsevärt öka min total avkastning, men det är inte helt lätt att hitta vilka kriterier som gör att jag borde trycka på säljknappen. Försökte mig ett tag på stop-loss för att automatiskt sälja aktier som gick ned, men tyckte att jag gjorde mer förluster på det än utan. Börsen är neurotiskt lagd och kurserna kan därför variera väldigt mycket på tillfälliga nyheter. Att ställa in rätt nivå på sin stop-loss är en konst som jag uppenbarligen inte bemästrar och tror rent av kanske är meningslöst. Börsbolagens kurser återhämtar sig oftast och har man bara is i magen så får man igen sin insats. Problemet är bara att om man har för mycket is i magen så blir man inte av med de som har år av sackande kurser.

Det är med andra ord inte tillfälliga kursfall som är det stora problemet, utan strukturella problem som utmanar affärsmodellen. Hennes & Mauritz har jag ägt i över tjugo år och det har gått från att vara min bästa aktie till min sämsta. Ursprungligen såg jag en lägre risk i den med billiga kläder som rimligen borde vara mindre påverkad av konjunktursvängningarna än dyrare kläder. Näthandeln har dock visats sig vara en tuff omprövning och trots satsningar så sitter Hennes & Mauritz med en stor kostnadskostym i form av ett butiksnät med sjunkande marginaler. Gång på gång har bolagsledningen eller analytiker hävdat att vändningen är nära, vilket visats sig vara fel. På samma sätt har jag hållit fast vid Ratos under många år av kräftgång, efter att Arne Karlsson sålt av alla guldkorn i bolagets portfölj. För Ratos del har det tagit många år städa upp bland problembolagen, vilket gjort att man presterat långt under index. Hela tiden har jag hållit fast vid aktien eftersom jag sett den som en portfölj av småbolag som borde komma igen. Men strukturella problem tar ibland många, många år av väntan för prövade aktieägare.

Om min förebild bland aktiebloggare Lundaluppen kallar sig Sveriges tråkigaste investerare, så kanske jag kan göra anspråk på att vara sämst på exit. Sitter med ångest över hur jag ska göra med mina H&M som jag skulle kunna kvitta bort mot Autoliv. Eftersom jag fortfarande framhärdar med en vanlig depå så påverkar naturligtvis skatteeffekten också på köp- och säljbesluten. En del av mina försäljningar senaste åren har egentligen handlat om att kvitta vinst mot förlust. Senast var före årskiftet då jag passade på att sälja mina förlustaktier i Elekta mot den vinst som jag gjort på uppköpet av Veoneer i början av förra året. Veckan efteråt köpte jag på mig fler aktier i Elekta än jag hade tidigare, för det vore ju synd att missa uppgången som måste komma… jodå, jag ligger faktiskt nästan på plus 30% i Elekta.