Brattsystemet infördes 1919 som ett sätt att hålla ner alkoholkonsumtionen. Systemet gick ut på att ransonera tillgången genom att alla inköp infördes i en motbok samtidigt som det etablerades ett monopol på försäljningen. Motboken var ett häfte med plats för stämplar, där inköpen skrevs in för att bevaka att ransonen inte överskreds. För att erhålla motbok måste man skriva en ansökan till vederbörande systembolag och blev då registrerad som kund om "särskilt hinder icke förelåg".
Ransonen för spritdrycker var från början en eller två liter i månaden men ökades senare till normalt tre liter, och det var personens sociala status som avgjorde ransonens storlek. Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Bara en av tio kvinnor hade motbok, och i de fallen de hade en var den tilldelade ransonen långt mindre än männens. Gifta kvinnor och hushållerskor kunde nekas med motiveringen att mannen i familjen hade motbok. Unga, ogifta män kom sällan i fråga och den som var arbetslös, bostadslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga
Under mellankrigstiden växte det därför fram omfattande smuggling av alkohol över Östersjön. Fartyg förde med sprit från Baltikum som lastades över i mindre snabbgående motorbåtar för transport till fastlandet. Tullen försökte ofta stoppa införseln, med skepparnas lokalkännedom gjorde att de oftast hade ett övertag. En av de som deltog denna lukrativa smuggelverksamhet var Uno Österman från Gräskö.
Gräskökungen som han kallades var utöver spritsmugglare även fiskare och spelman. Vinsterna från verksamheten gjorde att han kunde leva gott och han bjöd gärna på storslagna fester på sin ö i Roslagen. Bland hans gäster på Gräskö fanns Ivar Kreuger, Anders Zorn, Albert Engström, Evert Taube och sin finska smugglarkollega Algoth Niska. Niska smugglade inte bara alkohol, utan senare hjälpte han även judar att fly från det ockuperade Finland och blev efterlyst av Gestapo. Bilden på Uno Österman med sin fiol är tagen av Kerstin Waldvik.
Från Uno Östermans fiol hördes ingen låt,- Evert Taube, Vals i Furusund
och inte såg vi någon kjol och där låg ingen båt.
Nej, det fanns ingenting att se i Calle Schewens lund.
Vi satte kurs på vår supé och for till Furusund.
Att bli omnämnd i en visa av Evert Taube är kanske det finaste hedersbetygelse som en rospigg kan få. Uno Österman stod upp mot en orimligt system och försåg människor med något som de efterfrågade. Han bröt mot lagen, men hans brott hade inga offer. De kan hitta på vad de vill i Stockholm, men på öarna i Roslagen vet vi själva bäst hur vi vill leva våra liv. För det är på havet som friheten är.
/Flit och sparsamhet!
Kommentarer
Skicka en kommentar