Den österrikiska konjunkturteorin förklarar hur konjunkturen drivs av centralbankernas krediter. Svängningarna i konjunkturen orsakas av att centralbanken räntepolitik och statliga stimulanspaket, som gör att företag och hushåll fattar felaktiga investeringsbeslut. När de billiga krediterna sen dras tillbaka så leder felinvesteringarna till en recession med konkurser och arbetslöshet.
Ursprunget till den österrikiska konjunkturteorin kommer från Ludwig von Mises bok Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel som publicerades 1912. Tillsammans med sin elev Friedrich von Hayek vidarutvecklade Mises konjukturteorin fram till 30-talet. Bland annat bygger teorin på idéer om en naturlig ränta som kommer från den svenske ekonomen Knut Wicksell. Friedrich von Hayek delade 1974 på ekonomipriset till Nobels minne tillsammans med ingen annan än sin egen motsats Gunnar Myrdal. Det finns en anekdot om att båda hade tänkte att vägra ta emot priset tillsammans med den andre, även om jag inte vet vilken sanningshalt den har.
Konjekturcykeln inleds med att centralbanken stimulerar ekonomin med sänkta räntor. Låga räntor får företag och hushåll att vilja ta större lån för att investera, vilket på sikt driver upp tillgångspriserna på investeringsvaror. Aktier, fastigheter och så småningom också råvaror till utökad produktion ökar i pris. Så småningom ökar också priserna på konsumentvaror, varvid centralbanken brukar börja höja räntorna igen. Med högre räntor blir det svårare att räkna hem investeringarna. För låga räntor har också fått många att göra felaktiga investeringar som med högre räntor inte visar sig vara bärkraftiga längre. Recessionen blir därför en period där felaktiga investeringar korrigeras. Enligt Mises och Hayek finns det inte möjlighet att undvika denna jobbiga korrigering, utan mer stimulanser och långa räntor kommer bara att skjuta upp den och bygga upp större obalanser i ekonomin. Centralbanker och politiker bär alltså skulden till de kraftiga svängningarna i konjunkturen. I en ekonomi där räntan inte manipuleras så finns det en kontinuerlig omprövning av investeringsbeslut vilket leder till att konjunktursvängningarna blir mindre. Det finns alltid en pågående process där företag och jobb som inte längre är effektiva ersätts av andra. Försöker man av politska skäl att understöjda arbetstillfällen så skjuter man bara upp denna oundvikliga processen till en hög kostnad. Varningarna om zombieföretag som knappt gör vinst trots de låga räntorna och alla stimulanser är exempel på de obalanser som byggs upp och som kommer att få problem när ekonomin normaliseras.
För en investerare ger den österrikiska konjunkturteorin en god förståelse över vilka risker som finns när centralbankerna eldar på lånekarusellen. I den expansiva fasen med kraftiga stimulanser så kommer aktier och obligationer att ge bäst avkastning. Billiga krediter skapar inflation, vilket driver upp tillgångspriser. I slutet av tillväxtfasen är det därför realtillgångar och råvaror som kommer att vara bästa tillgångsslaget. Fastigheter, skog och mark, ädelmetaller som guld och silver, industrimetaller som koppar och nickel samt andra insatsvaror som olja kommer att vara bäst att äga under inflationsfasen. När centralbankerna börjar att strama åt igen med höjda räntor så är krediter bästa tillgången. Bankkonton, tidsbundna sparkonton och korta räntefonder kommer då att ge bäst avkastning.
Sen finanskrisen 2008 har vi levt i ett tillstånd av mer eller mindre permanenta stimulanser. Det är otäcka obalanser som har byggts upp, vilket kommer att leda till en rejäl krasch. För en investerare är det en svår avvägning hur länge som man ska följa den vanvettiga dansen runt guldkalven eller när man ska söka sig mot dörren. Centralbankerna har stora möjligheter att låta musiken fortgå länge, men bara så länge som förtroendet för dem finns kvar. Frågan är när de uppblåsta skuldnivåerna får investerarnas förtroende att svikta.
Flit och sparsamhet!
Kommentarer
Skicka en kommentar