Strömmingen leker

Strömmingen leker och över en kopp kaffe på bryggan funderar jag på vilken betydelse som strömmingsfisket haft för Roslagen. För skärgårdsbefolkningen var fisket den huvudsakliga försörjningen och ända fram till 1800-talet så betalde man till och med skatt i strömming. Saltade strömming kan lagras länge och tål långa transporter vilket gjorde den idealisk som proviant för armén eller för byteshandel. Redan på medeltiden reglerades därför strömmingsfisket och båtlagen fick betala skatt i form av en del av fångsten i särskilda kronohamnar. I Fågelsundet som är Upplands störta fiskeläge blomstrade fisket fram till 40-talet då det fanns ett 30-tal båtlag. Under högsäsong kunde båtlagen gå ut två gånger om dagen och fisken såldes sen vidare med goda förtjänst till uppköpare i Gävle och Stockholm. Idag är de röda fiskebodarna och kokhusen med gistvallar där fiskenäten hängde på tork förvandlade till fritidsboenden. Av fisket finns det en eller två fiskare kvar som säljer rökt fisk till sommargäster och turister. 

Det finns en tillfredsställelse med att pilka sin egen strömming: Skärgården med sina öar och havsvidder, fåglarnas skuggor som glider fram över solens glitter i vattnet och den där evolutionärt djupt liggande lyckan som man upplever av alla aktiviteter som ger mat på bordet. Hur mycket vi än bryr oss om börsen och finansmarknaden så måste vi ändå vara medvetna om att vi inte kan vända Maslows behovspyramid upp och ner. Det är den reala ekonomin som ger oss tak över huvudet och sätter mat på bordet.