FIRE-bloggar brukar oftast vara ganska outhärdliga att läsa. Efter en kort beskrivning om att pengar ger valfrihet, så kommer en beskrivning om att landets baristor hotar att driva folk till fattigdom och sen ett par tips hur man ska få sina kaffepengar att växa. Det är först när bloggarna börjar närma sig det där magiska målsnöret som jag tycker att de blir riktigt intressanta. Hur resonerar man när man ska kliva av? Hur mycket pengar behöver man för att leva ett gott liv som man faktiskt inte vet hur länge som det kommer vara? Vilken uttagsstrategi tänker man sig och hur ser man på risken med att ligga på börsen när sparperspektivet inte längre är evigt. Hur blev livet i både ekonomisk synvinkel och existentiell?
Vi har fått en prestationskultur där inga uppoffringar längre är för stora för att få ticka av ett hägrande mål. Att sparande blivit en extremsport bland andra är kanske inte förvånande, men jag har ändå svårt att förstå hur någon kan vilja leva på skorpor och bröd för att se bli ekonomiskt oberoende. I synnerhet inte om det ekonomiska oberoendet också innebär en tillvaro på fattigdomsgränsen. Betydligt rimligare är det att försöka göra sin tillvaro så dräglig som möjligt oavsett om man är i eller utanför hamsterhjulet. Ska man orka vara långsiktig är det viktigt att även kunna unna sig ett gott liv. Även om sparsamhet är en dygd så är också måttlighet det. Försök därför hitta en balans mellan nuet och morgondagen. Innebär det att man vill köpa sig en latte på stan må det vara hänt.
De som nått sitt mål att kunna slå dank dagarna i ändå följer jag med stort intresse. Många verkar förnöjda med cykelutflykter med barnen, städa köksskåpen eller mata hönsen. Det verkar jättemysigt, men efter några veckor skulle jag längta efter civilisation, sammanhang och ansvarstagande. För Onkel Tom var det en resa med omprövningar som imponerat mycket på mig. Ser nu fram emot snytfhistorier från Chansar mest om hur svårt det är att hålla en flaska Meursault tempererad i det varma klimatet på Franska Rivieran.
Ska man anlägga ett livsperspektiv på sitt sparande så bör det maximera antalet valmöjligheter under livet och man lämnar kvar bara ett glas vatten vid dödsbädden. I det perspektivet är det kapitalbevarande aspekten av 4%-regeln lite märklig. Kanske vill du skicka vidare en slant till nästa generation, men i grund och botten handlar sparande om uppskjuten konsumtion och det är synd att låta den gå till spillo för att man passerar det där sista målsnöret. Det är bara dina avkommor eller allmänna arvsfonden som kommer att tacka dig för att du gnetade för mycket.
/Flit och sparsamhet
Kommentarer
Skicka en kommentar